rylanderebba

Imorse hände det som inte fick hända. Jag vaknade av att mamma grät och så fick jag veta. Mini, min lilla plutt som funits hos mig sedan jag var 9 år, fanns inte mer. Jag fick sån panik att jag bara backade in i mitt rum och satte mig. Tårarna kom bara av att se mamma gråta. Grät så jag knappt kunde andas, det här fick inte vara sant. Vill bara gå och lägga mig. Somna och vakna att allt är som vanligt. Men så är inte fallet. Har gråtit konstant sedan halv 7 imorse, känns som jag inte orkar stå på benen. Min lilla Mini, usch. Det är så fruktansvärt att jag har lust att spy. Han har varit glädjen i den här familjen, nästan det ända vi pratat om. Han har verkligen varit som en av oss, människa. Kommer sakna när han står och trampar nere vid fötterna, för han vill ha maten som vi äter. Kommer sakna alla hans bus med leksaker och även våra saker. All glädje han spred. Och att se mina föräldrar, helt förkrossade gör inget bättre. Nej, jag kommer tillbaka när jag orkar.